När ska det bli vår?

Våren lyser med sin frånvaro. Snön ligger djup och allt är fruset, guldvaskning känns avlägset. Men huxflux så vänder väl vindarna till syd så våren äntligen kommer.

Jag hittade några bilder från ett guldvaskaräventyr förra året som kanske kan vara lite inspiration i väntan på en varmare årstid.

Den vackra ån
Efter att kartprospekterat så for jag några mil till en å som såg intressant ut. Ån ligger lite bakom allfarvägarna och kräver en rejäl insats av apostlhästarna. Ev utrustning måste bäras en längre sträcka. Därför packade jag allt i en ryggsäck, fyllhammaren fick tjäna som vandringsstav.

In med en koordinat på det utsedda stället i GPSen, sedan bar det av genom riset. Till slut, med en rejäl svans av mygg och broms bakom mig, kom jag fram till ån. Ån var lika vacker som jag fantiserat om men lite mer ström än jag trott. Stenarna var lite väl stora och det mesta av gruset bortspolat. Jag försökte gräva lite mer inåt stranden, vid högvattenmärket, men det var svårt att hitta något intressant material. Några vaskpannor blev det utan resultat.

Nåja, det bortspolade gruset måste ju finnas nedströms tänkte jag och började gå åt det hållet. Efter ett tag så såg det hela intressantare ut. Ån lugnade sig lite och hade skurit sig ned i en gammal åbotten med lite grannare grus. Efter stranden så låg tvättat grus och sten. Jag tänkte att vattnet fört bort det grannare gruset och sparat de större stenarna och ev guld. Jag tog ett ytligt prov och vaskade. Minsann! Var det inte ett litet guldkorn i pannan!! Kul när teori och praktik stämmer. Flera pannor visade dock inget mer guld och jag fortsatte min upptäckarfärd nedströms.

 Det var inte helt lätt att gå efter ån. På vissa ställen hade ån skurit sig ned och lämnat branta strandbrinkar som knappt gick att forcera. Flera pannor vaskades efter vägen utan resultat.

Efter att gått en längre sträcka i värmen, till myggens stora glädje i kortärmat, såg jag vad jag hela tiden sökt. De första grusbankarna där materialet avlagras vid högvatten.

Min erfarenhet är att grusbankar kan innehålla en del mindre guldkorn. Leta gärna i de övre delarna (uppströms) av banken. Ytligt kan gå bra. Det som händer är nog att materialet avlagras när vattnet är som högst och innan det sjunker igen så hinner en del av ytmaterialet föras bort av vattnet. På så sätt så sker en koncentration av tyngre ämnen i ytan på grusbanken.

Första pannan avslöjade stora mängder svartsand. Mängden från en panna var ungefär lika stor som när man vaskar ur materialet från en liten ränna. Det visade att materialet på platsen var rejält koncentrerat.

Till slut, efter att svurit över de stora mängderna svartsand så glimmade det lite i pannan. Ett micro! Eller snarare ett nano....... Otvivelaktigt guld men så smått att det fick gå tillbaka på återväxt. Flera pannor och mer problem med svartsanden. Då kom jag på att jag hade en magnet med mig. Döm om min förvåning då nästan inget försvann med magneten. Svartsanden var inte magnetisk! Normalt försvinner åtminstone 50% i ett nafs gripet av den starka neodymmagneten från en plundrad hårddisk. Jag vet inte vad det var för "fel" på svartsanden, kanske mest hematit och inte magnetit?

Efter ett antal tomma pannor började ryggen knorra. Vaskning med panna är jobbigt. Jag försökte använda min lilla ränna men strömmen på platsen räckte helt enkelt inte till.

En sista panna! Finvaskningen avslöjade två "nano"korn! Första och sista pannan på det intressanta stället innehöll guld!

Ihopplockning av redskap, på med ryggsäcken, sätta igång GPSen där bilens koordinater är inlagda. Som jag misstänkte, dagens promenad nedströms hade gjort att avståndet till bilen var längre än jag önskat. Med öm rygg linkade jag mot bilen i det mer och mer orangefärgade ljuset från den allt lägre stående solen. Mitt minne från den trevliga dagen var -Hit måste jag åka igen och undersöka mer!

SGFs Vintermöte i Borlänge 2013-02-16

Mötet började som sedvanligt med lite mingel. Åtminstone ett 40 tal personer rörde sig i lokalen. Många var för mig kända ansikten men även flera okända. Jag såg några personer som gick omkring med SGFs introduktionshäfte. Det betyder att det blivit fler medlemmar i klubben. Roligt tycker jag.

Eriks fina vaskpannesamling

Efter en stund började föredragen. Peter och Kenneth började med att berätta om hur ett hjälpmedel för guldvaskningen fungerar. De talade om highbankerns olika delar och funktion.

Som åskådningsobjekt hade de lånat Kjell Åkes väl beprövade konstruktion. Denna maskin har visat sin duglighet vid våra sommarmöten. "Oräkneliga" ;-) är de guldkorn som fastnat i maskinens hungriga vaskränna.

I korthet fungerar maskinen genom att en bensindriven pump förser ett sorteringsverk med vatten. Gruset tvättas och det grövre ofyndiga materialet bortsorteras. Det finare och förhoppningsvis guldförande gruset åker genom maskinens vaskränna. Där guldet fastnar och ofyndigt material spolas bort.

Peter och Kenneth gick igenom funktionen på pumpen, sorteringsverket och rännan. 

Pumpen bör ha en liten överkapacitet så att den inte behöver gå på full gas och även klarar att pumpa vattnet en liten längre sträcka och även några höjdmeter upp på strandbrinken. En pump på ca 250 liter/min (1,5" anslutning) är tillräcklig för normala bredder på vaskrännan. Pumpen får gärna vara 4 takt vilken går lite tystare med bättre bränsleekonomi.

Där, där finns guldet........!

Sorteringsverket får en större effektivitet om vattenflödet som tvättar gruset är riktat emot sorteringsverkets lutning. Materialet tvättas effektivare då det tar längre tid för gruset att att passera vattenstrålarna. Det tvättade materialet passerar sedan en sikt där ofyndigt grövre material avskiljs. Siktens storlek väljs lite större än det grövsta guldet som man kan anta finns på platsen.

Rännans konstruktion kan variera men viktigt är att lutningen och vattenflödet provas ut så att det fungerar. Särskilt att tänka på är att inte rännan lutar i sidled eller är skev på något sätt. För att rännan ska arbeta optimalt krävs ett rejält vattenflöde. Det är bättre att ha ett större flöde än ett för litet. Vid ett för litet flöde packas rifflorna i rännan av sand och guldet fastnar inte. En sak att tänka på är att när gruset passerat sorteringsverket och runnit ned i rännan att försöka få en sträcka där allt lugnar sig lite. En bra grej är en tung gummimatta som ligger på ytan och tar bort luft och bromsar.

En annan sak att se upp med är om vaskningen avbryts så att vattenflödet sinar kan delar av guldskörden spolas ur rännan då man åter startar vattenflödet. Antingen så rengör man rännan eller kan man ha en balja under rännans utlopp under uppstarten. 

Testkörning

Guld i rännan!

Kenneth och Peter ansåg att en highbanker var det naturliga steget att ta efter att kapaciteten behöver ökas när handvaskning inte räcker till. Till den nya finlandsinmutningen kommer en highbanker att fungera utmärkt. Kenneth illustrerade en tänkt å/dalprofil med förslag på var det var lämpligt att placera pump, highbanker och var man börjar gräva. Fördelen med en highbanker är att flera kan gräva och skotta i en maskin. Testa på hemmaplan så att allt fungerar innan ni ger er ut i skogen. Ska ni långt ut i obygden kan några verktyg och reservdelar till pumpen vara på sin plats.

Peter och Kenneth fortsatte sitt trevliga föredrag med att berätta om nästa steg i guldvaskarkarriären nämligen dredgens uppbyggnad och funktion. Om jag kan tyda mina anteckningar ska jag försöka mig på en sammanfattning av det de sa i ett senare blogginlägg.

Efter de första föredragen blev det fikapaus. Vi lät oss väl smaka av goda smörgåsar, kaffe och hembakat fika. Ett stort tack till de medlemmar som ställt upp och bakat så goda kakor.

Mötet fortsatte därefter med att Paul Nymark berättade om sina spännande äventyr i Nome, Alaska. Paul visade även intressanta videoklipp från norra Finland. Bland annat en filmsnutt tagen vid SGFs nya inmutning. Jo, Paul konfirmerade att guld fanns på platsen! Paul är en riktig uppfinnarjocke och filmerna visade flera intressanta guldvaskarapparater.

Summasummarum, ett trevligt vintermöte i Borlänge. Jag är lika imponerad varje år att arrangörerna lyckas få ihop ett så gediget och intresssant program.