SGF:s möte vid Marnäs 15 Juni 2013

Skolavslutningshelg och för första gången på flera år så regnade det inte! Vi, min far och jag, var lite sena iväg från Falun. Framme vid ån så for vi inte direkt till lägret utan passade på att vaska lite när vi passerade ån.

Ån är väldigt vacker och innehåller förutom en anings mängd guld även ett bestånd av Harr och några Öringar.

På plats såg jag till min glädje att vattenföringen var låg. Lågt vatten är bra, då kommer man åt lätt åt bottenmaterial och det brukar vara lättare att hitta en grund ström som passar för vaskrännan.

På platsen sjöd det redan av aktivitet. Det var ett par highbankers varav en med dredgetillsats. Dessutom var det några som bara använde vaskpanna. Vi hade siktet inställt på att använda en utrustning mittemellan, dvs en vaskränna.

Som vanligt är man lite slö så grävstället fick bli i närheten av den enda platsen som jag fann lämplig för vaskrännan. Efter mycket "micklande" låg äntligen rännan i ån och såg ut att fungera tillfredsställande. Som vanligt missbedömer man vattnets fart och fallhöjd. Tur nog är inte rännan mer än en meter lång så det behövs inte så mycket fallhöjd som om rännan vore längre.

Efter en längre stunds grävande hade jag åstadkommit en, i mitt tycke, rejäl grop. Materialet i gropen kändes sisådär. Lite för grovt och för urtvättat för att inge några större förhoppningar. Hur som helst, nu var det läge för att kolla vilka dyrbarheter som gömde sig i rännan!

Resultatet var inte vad jag hoppats på, inte ens ett ultra-micro-nano guldkorn visade sig hur jag än finvaskade med alla knep jag kunde.

Lite besviken återställdes platsen och gropen återfylldes. Jag tycker det är viktigt att platsen där man grävt återställes så gott det går. Grävda gropar kan utgöra en fara för andra och så ser det inte bra ut om platsen ser ut som ett månlandskap.

Jag snokade runt lite och tog några pannor här och där. Ett ställe kändes lite mer lovande med mer tungmineral. Jag hittade inget guld men platsen kan undersökas lite noggrannare en annan gång.

Nu började det närma sig kvällning och magen gjorde sig påmind. Vi åkte till lägret och åt lite runt brasan.
 

Alla samlades runt elden, det grillades korv av alla de sorter. Ett par personer var lite mer avancerade i sin matlagning och lagade råstekt potatis med lök och karré.

Kvällen avlöpte med trevlig samvaro. Vi diskuterade om olika vaskplatser, kommande evenemang och vaskträffar.

Guldet då undrar ni? Dagen var inte så lyckosam men ett par korn fick ån lämna ifrån sig i alla fall!

Guldvaskarintresset på topp!

Ojoj vilket intresse det blivit för guldvaskning! Discovery Channels tv serie Gold Rush har verkligen tänt guldfebern för många. Även jag har följt Hoffmans, Schnabels och Dakota boys äventyr i Alaska och Kanada. Kanske lite för mycket relationssåpa och för lite guldgrävning enligt min smak.

Hur som helst så har programmet väckt intresset hos många. Det är stor aktivitet på de sociala medierna på internet. På guldforum.se och Facebook gruppen "Forum för nordiska guldvaskare" finns massor av historier, rapporter från stora guldvaskarträffar och bilder på fantastiska maskiner. 

Gröngölingarnas guldfeber riktigt lyser. En återkommande fråga är svartsand. Många drar slutsatsen att mycket svartsand innebär stor chans att hitta guld. Enligt mina erfarenheter är det både rätt och fel.

Antag att du vaskar i en bäck i ett område som innehåller mycket järnmalm i berggrunden. Inlandsisen malde ned det översta lagret av berggrunden till morän. Moränen innehåller mycket järn. När du sedan vaskar i den bäcken ,även om det inte finns den minsta gnutta guld, kommer du att hitta stora mängder svartsand.

Det vi guldvaskare verkligen letar efter är koncentrationer av svartsand som kan indikera att platsen är lämplig för ansamling av guld. Tricket är att ur samma å/bäck ta flera vaskpannor med testmaterial, samma mängd varje gång, och jämföra mängden svartsand. Koncentrera sedan dina insatser på det stället som ger mest svartsand. Där är koncentrationen av tungmineral och eventuellt guld högre. Samma strategi används också för att lista ut på vilket djup man ska gräva.

När ska det bli vår?

Våren lyser med sin frånvaro. Snön ligger djup och allt är fruset, guldvaskning känns avlägset. Men huxflux så vänder väl vindarna till syd så våren äntligen kommer.

Jag hittade några bilder från ett guldvaskaräventyr förra året som kanske kan vara lite inspiration i väntan på en varmare årstid.

Den vackra ån
Efter att kartprospekterat så for jag några mil till en å som såg intressant ut. Ån ligger lite bakom allfarvägarna och kräver en rejäl insats av apostlhästarna. Ev utrustning måste bäras en längre sträcka. Därför packade jag allt i en ryggsäck, fyllhammaren fick tjäna som vandringsstav.

In med en koordinat på det utsedda stället i GPSen, sedan bar det av genom riset. Till slut, med en rejäl svans av mygg och broms bakom mig, kom jag fram till ån. Ån var lika vacker som jag fantiserat om men lite mer ström än jag trott. Stenarna var lite väl stora och det mesta av gruset bortspolat. Jag försökte gräva lite mer inåt stranden, vid högvattenmärket, men det var svårt att hitta något intressant material. Några vaskpannor blev det utan resultat.

Nåja, det bortspolade gruset måste ju finnas nedströms tänkte jag och började gå åt det hållet. Efter ett tag så såg det hela intressantare ut. Ån lugnade sig lite och hade skurit sig ned i en gammal åbotten med lite grannare grus. Efter stranden så låg tvättat grus och sten. Jag tänkte att vattnet fört bort det grannare gruset och sparat de större stenarna och ev guld. Jag tog ett ytligt prov och vaskade. Minsann! Var det inte ett litet guldkorn i pannan!! Kul när teori och praktik stämmer. Flera pannor visade dock inget mer guld och jag fortsatte min upptäckarfärd nedströms.

 Det var inte helt lätt att gå efter ån. På vissa ställen hade ån skurit sig ned och lämnat branta strandbrinkar som knappt gick att forcera. Flera pannor vaskades efter vägen utan resultat.

Efter att gått en längre sträcka i värmen, till myggens stora glädje i kortärmat, såg jag vad jag hela tiden sökt. De första grusbankarna där materialet avlagras vid högvatten.

Min erfarenhet är att grusbankar kan innehålla en del mindre guldkorn. Leta gärna i de övre delarna (uppströms) av banken. Ytligt kan gå bra. Det som händer är nog att materialet avlagras när vattnet är som högst och innan det sjunker igen så hinner en del av ytmaterialet föras bort av vattnet. På så sätt så sker en koncentration av tyngre ämnen i ytan på grusbanken.

Första pannan avslöjade stora mängder svartsand. Mängden från en panna var ungefär lika stor som när man vaskar ur materialet från en liten ränna. Det visade att materialet på platsen var rejält koncentrerat.

Till slut, efter att svurit över de stora mängderna svartsand så glimmade det lite i pannan. Ett micro! Eller snarare ett nano....... Otvivelaktigt guld men så smått att det fick gå tillbaka på återväxt. Flera pannor och mer problem med svartsanden. Då kom jag på att jag hade en magnet med mig. Döm om min förvåning då nästan inget försvann med magneten. Svartsanden var inte magnetisk! Normalt försvinner åtminstone 50% i ett nafs gripet av den starka neodymmagneten från en plundrad hårddisk. Jag vet inte vad det var för "fel" på svartsanden, kanske mest hematit och inte magnetit?

Efter ett antal tomma pannor började ryggen knorra. Vaskning med panna är jobbigt. Jag försökte använda min lilla ränna men strömmen på platsen räckte helt enkelt inte till.

En sista panna! Finvaskningen avslöjade två "nano"korn! Första och sista pannan på det intressanta stället innehöll guld!

Ihopplockning av redskap, på med ryggsäcken, sätta igång GPSen där bilens koordinater är inlagda. Som jag misstänkte, dagens promenad nedströms hade gjort att avståndet till bilen var längre än jag önskat. Med öm rygg linkade jag mot bilen i det mer och mer orangefärgade ljuset från den allt lägre stående solen. Mitt minne från den trevliga dagen var -Hit måste jag åka igen och undersöka mer!

SGFs Vintermöte i Borlänge 2013-02-16

Mötet började som sedvanligt med lite mingel. Åtminstone ett 40 tal personer rörde sig i lokalen. Många var för mig kända ansikten men även flera okända. Jag såg några personer som gick omkring med SGFs introduktionshäfte. Det betyder att det blivit fler medlemmar i klubben. Roligt tycker jag.

Eriks fina vaskpannesamling

Efter en stund började föredragen. Peter och Kenneth började med att berätta om hur ett hjälpmedel för guldvaskningen fungerar. De talade om highbankerns olika delar och funktion.

Som åskådningsobjekt hade de lånat Kjell Åkes väl beprövade konstruktion. Denna maskin har visat sin duglighet vid våra sommarmöten. "Oräkneliga" ;-) är de guldkorn som fastnat i maskinens hungriga vaskränna.

I korthet fungerar maskinen genom att en bensindriven pump förser ett sorteringsverk med vatten. Gruset tvättas och det grövre ofyndiga materialet bortsorteras. Det finare och förhoppningsvis guldförande gruset åker genom maskinens vaskränna. Där guldet fastnar och ofyndigt material spolas bort.

Peter och Kenneth gick igenom funktionen på pumpen, sorteringsverket och rännan. 

Pumpen bör ha en liten överkapacitet så att den inte behöver gå på full gas och även klarar att pumpa vattnet en liten längre sträcka och även några höjdmeter upp på strandbrinken. En pump på ca 250 liter/min (1,5" anslutning) är tillräcklig för normala bredder på vaskrännan. Pumpen får gärna vara 4 takt vilken går lite tystare med bättre bränsleekonomi.

Där, där finns guldet........!

Sorteringsverket får en större effektivitet om vattenflödet som tvättar gruset är riktat emot sorteringsverkets lutning. Materialet tvättas effektivare då det tar längre tid för gruset att att passera vattenstrålarna. Det tvättade materialet passerar sedan en sikt där ofyndigt grövre material avskiljs. Siktens storlek väljs lite större än det grövsta guldet som man kan anta finns på platsen.

Rännans konstruktion kan variera men viktigt är att lutningen och vattenflödet provas ut så att det fungerar. Särskilt att tänka på är att inte rännan lutar i sidled eller är skev på något sätt. För att rännan ska arbeta optimalt krävs ett rejält vattenflöde. Det är bättre att ha ett större flöde än ett för litet. Vid ett för litet flöde packas rifflorna i rännan av sand och guldet fastnar inte. En sak att tänka på är att när gruset passerat sorteringsverket och runnit ned i rännan att försöka få en sträcka där allt lugnar sig lite. En bra grej är en tung gummimatta som ligger på ytan och tar bort luft och bromsar.

En annan sak att se upp med är om vaskningen avbryts så att vattenflödet sinar kan delar av guldskörden spolas ur rännan då man åter startar vattenflödet. Antingen så rengör man rännan eller kan man ha en balja under rännans utlopp under uppstarten. 

Testkörning

Guld i rännan!

Kenneth och Peter ansåg att en highbanker var det naturliga steget att ta efter att kapaciteten behöver ökas när handvaskning inte räcker till. Till den nya finlandsinmutningen kommer en highbanker att fungera utmärkt. Kenneth illustrerade en tänkt å/dalprofil med förslag på var det var lämpligt att placera pump, highbanker och var man börjar gräva. Fördelen med en highbanker är att flera kan gräva och skotta i en maskin. Testa på hemmaplan så att allt fungerar innan ni ger er ut i skogen. Ska ni långt ut i obygden kan några verktyg och reservdelar till pumpen vara på sin plats.

Peter och Kenneth fortsatte sitt trevliga föredrag med att berätta om nästa steg i guldvaskarkarriären nämligen dredgens uppbyggnad och funktion. Om jag kan tyda mina anteckningar ska jag försöka mig på en sammanfattning av det de sa i ett senare blogginlägg.

Efter de första föredragen blev det fikapaus. Vi lät oss väl smaka av goda smörgåsar, kaffe och hembakat fika. Ett stort tack till de medlemmar som ställt upp och bakat så goda kakor.

Mötet fortsatte därefter med att Paul Nymark berättade om sina spännande äventyr i Nome, Alaska. Paul visade även intressanta videoklipp från norra Finland. Bland annat en filmsnutt tagen vid SGFs nya inmutning. Jo, Paul konfirmerade att guld fanns på platsen! Paul är en riktig uppfinnarjocke och filmerna visade flera intressanta guldvaskarapparater.

Summasummarum, ett trevligt vintermöte i Borlänge. Jag är lika imponerad varje år att arrangörerna lyckas få ihop ett så gediget och intresssant program.

Bra att ha!

Här är ett tips på en användbar app till telefonen för de geologi och guldvaskarintresserade.

När jag åkte skridskor på sjön Runn så såg jag några intressanta stenhögar och lämningar efter mänsklig aktivitet. Vid närmare kontroll av högarna påminde de mycket om skrotsten efter en gruva. Det tycker åtminstone jag är intressant! Stenarna undersöktes efter tecken på sulfidmalmer vilket är extra intressant för en guldgrävare. Jag såg inga tecken på vittrade svavelmineralförande stenar utan dessa var istället mörka, tunga och järnmalmsfärgade.

Hamnanläggning

Suddig skrotstenshög

Då kom jag på något jag hade i min telefon. En app från SGU, Sveriges Geologiska Undersökning! Jag staratde appen och efter ett tag så kom resultatet jag redan antagit. I närheten finns flera gamla järnmalmsgruvor. Appen använder telefonens GPS för att lokalisera rätt kartområde. Din egen position är utmärkt med en grön "blobb".

Efter att zoomat in på kartan kan man läsa vad som hittats i respektive gruva. I detta fall Järn och Mangan. Texten är lite svårläst i min budget telefon med dålig skärm men är säkert bättre vid högre upplösning. Appen har också andra visningslägen såsom berggrund.

Efter att pekat på kartan får man svaret vad berggrunden består av på platsen.

Nackdelen med appen är att man måste ha täckning för datatrafik då kartorna laddas hem när GPsen lokaliserat läget.

För den guldvaskarintresserade är även lagret jordarter intressant. Appen borde även gå att använda för att söka efter gruvor då man ser vad man är och gruvans position på skärmen. Bara att gå så att punkterna sammanfaller.

Mer info finns på SGU:s hemsida http://www.sgu.se/sgu/sv/produkter-tjanster/mobilapplikationer.html

Nu väntar jag bara på uppdatering av appen så att även guldkartan kommer med ;-)

Dalmasen minns...... SGF vaskträff Ore 4 aug 2012

Så här mitt i vintern kan det vara skönt att drömma sig tillbaka lite till sommarens guldvaskaraktiviteter. Jag ser att jag inte skrivit något om augustiträffen vi hade i Ore. Här kommer några rader, med reservation för mitt dåliga minne, och bilder från den tilldragelsen.

Träffen var välbesökt i det vackra sommarvädret. Det grävdes av hjärtans lust både på land och i vattenbrynet i jakten efter det guldförande gruset.
Utrustningen varierade, vissa använde highbankers och pumpade vattnet från älven upp till den uppställda rännan. Andra grävde på land och bar med gruset för att handvaska ur det samma. Ytterligare andra grävde i strandkanten och vaskade vilket innebar den enklaste logistiken.
Själv körde jag något mittemellan. Jag bar ned gruset från land till strandkanten där jag hade en liten ränna som fick sitt vatten från en elektrisk pump.

Även de med highbanker fick besöka älven när de skulle finvaska koncentratet de samlat i sina maskiner. Koncenterationen över vaskpannorna var djup. När som helst kan det där guldkornet med stort G visa sig..... Mina fynd för dagen blev 5 skapliga korn och några små så kallade microkorn.

Framåt kvällningen hade åtminstone min rygg fått nog. Dessutom började magen knorra efter korv.
Som brukligt är så samlades alla i den närliggande grusgropen för att äta, glamma och diskutera dagens guldfynd.

De mest driftiga då det gäller köksattiraljen, de där trevliga paren från Gävle, hade dukat långbord mellan husvagnarna. Då himlen mörknat lite hade de även försett borden med skydd från himmelens makter.

Nu var det här inte vilken vaskträff som helst... utan den där träffen i början av augusti...
Ni förstår kanske; Gävle + början av augusti..... = SURSTRÖMMING!

Mycket god mat :-\

Nu började det dugga så smått. Det trevliga Gävlefolket tyckte synd att jag skulle stå i regnet och bjöd mig att sitta vid bordet under tak. Det var bara en sak, jag hade glömt gasmasken hemma ;-)

Tur nog så var skuren kort och med minimala regnmängder så det gick bra att sitta vid den närbelägna brasan där röklukten tog bort de värsta odörerna.

Allt efter som skymningen kom så vaknade även andra objudna gäster. Små svedknott i mängder! Tur nog så höll röken från elden de i någorlunda schack. Fler och fler samlades vid brasan och ringen blev allt större till knottens glädje. När vi lämnade sällskapet vid 21 tiden, för att åka mot Falun, var stämningen god och uppsluppen. Jag ser redan fram emot nästa års vaskträffar!

Tala är silver tiga är guld....

Härom veckan drog det lite i guldtarmen och jag tog en tur till skogs. Nu hade jag lite andra planer än vanligt och besökte inte någon intressant bäck eller å utan jag skulle besöka en silvergruva som jag hittat lite info om på internet.

Jag fann att gruvan skulle ha varit rik på gediget silver. Även lite guld skulle ha hittats. Det lät så intressant så att det måste undersökas!

Bilen kördes till den "anständiga" vägen tog slut och apostlahästarna fick tjäna som transportmedel resten av vägen.

Tydligen var det fler än jag som var intresserade av området. Jag hittade en grop bredvid vägen med en intressant sten som var helt sönderslagen. Jo, stenen låg i rätt riktning från gruvan. Isen hade nog eventuellt transporterat den från sitt ursprungsställe.

Trots ingående undersökningar såg jag inget som påminde om guld......

Jag fortsatte min vandring och då jag närmade mig såg jag flera tecken på platsens intresse. Jag fann flera borrhål som ett prospekteringsbolag gjort.

Vid den inhägnade gruvan fann jag ytterst lite varp. Själva gruvan var som brukligt inhägnad med ett staket. Jag snokade runt lite och fann en öppning i staketet. Tydligen var det fler än jag som var intresserade av själva gruvan!

Efter att utnyttjat öppningen i staketet sprang jag på några större stenar som visade tecken på prospektering. Stora bitar var krossade och jag såg hur det blänkte guldgult....... Jag såg den lovande mörka malmkvartsiten med stora gula fläckar av koppar och svavelkis. En lösslagen sten fick bli souvenir och åkte ned i ryggsäcken för närmare undersökning hemma.

Innanför staketet hittade jag lite krossad varp som åkte i den medförda vaskpannan. Det var lite knixigt att vaska i gruvhålet. Man stod högt och fick verkligen sträcka sig för att nå vattnet.

 Då finvaskningen närmade sitt slut såg jag några intressanta korn. Små små som skymtade alldeles utanför det andra materialet då jag lät vattnet cirkulera i pannan. Intressant! Jag sparade koncentratet för närmare undersökning hemma. Jag tog några fler pannor och sparade även detta koncentrat.

Väl hemma siktades koncentratet noggrant och finvaskades. Jo, visst var det några korn som uppförde sig som guld men ändå inte...! Kornen var tunga och massiva och "hoppade" ut mot kanten när man knackade på pannan. Det måste vara guld tänkte jag... Bara ett fel, färgen var inte gul utan silvrig.

En undersökning i mikroskop visade samma sak som jag sett i min lupp. Metalliska korn fast inte så gula och blanka som guld.

Jag kan tänka mig att kornen som är överdragna av en mörk patina är silver. Måhända har de ljusare och blankare kornen en högre guldhalt och saknar därför patinan?

Hur som helst en trevlig tur i skogen!