När ska det bli vår?

Våren lyser med sin frånvaro. Snön ligger djup och allt är fruset, guldvaskning känns avlägset. Men huxflux så vänder väl vindarna till syd så våren äntligen kommer.

Jag hittade några bilder från ett guldvaskaräventyr förra året som kanske kan vara lite inspiration i väntan på en varmare årstid.

Den vackra ån
Efter att kartprospekterat så for jag några mil till en å som såg intressant ut. Ån ligger lite bakom allfarvägarna och kräver en rejäl insats av apostlhästarna. Ev utrustning måste bäras en längre sträcka. Därför packade jag allt i en ryggsäck, fyllhammaren fick tjäna som vandringsstav.

In med en koordinat på det utsedda stället i GPSen, sedan bar det av genom riset. Till slut, med en rejäl svans av mygg och broms bakom mig, kom jag fram till ån. Ån var lika vacker som jag fantiserat om men lite mer ström än jag trott. Stenarna var lite väl stora och det mesta av gruset bortspolat. Jag försökte gräva lite mer inåt stranden, vid högvattenmärket, men det var svårt att hitta något intressant material. Några vaskpannor blev det utan resultat.

Nåja, det bortspolade gruset måste ju finnas nedströms tänkte jag och började gå åt det hållet. Efter ett tag så såg det hela intressantare ut. Ån lugnade sig lite och hade skurit sig ned i en gammal åbotten med lite grannare grus. Efter stranden så låg tvättat grus och sten. Jag tänkte att vattnet fört bort det grannare gruset och sparat de större stenarna och ev guld. Jag tog ett ytligt prov och vaskade. Minsann! Var det inte ett litet guldkorn i pannan!! Kul när teori och praktik stämmer. Flera pannor visade dock inget mer guld och jag fortsatte min upptäckarfärd nedströms.

 Det var inte helt lätt att gå efter ån. På vissa ställen hade ån skurit sig ned och lämnat branta strandbrinkar som knappt gick att forcera. Flera pannor vaskades efter vägen utan resultat.

Efter att gått en längre sträcka i värmen, till myggens stora glädje i kortärmat, såg jag vad jag hela tiden sökt. De första grusbankarna där materialet avlagras vid högvatten.

Min erfarenhet är att grusbankar kan innehålla en del mindre guldkorn. Leta gärna i de övre delarna (uppströms) av banken. Ytligt kan gå bra. Det som händer är nog att materialet avlagras när vattnet är som högst och innan det sjunker igen så hinner en del av ytmaterialet föras bort av vattnet. På så sätt så sker en koncentration av tyngre ämnen i ytan på grusbanken.

Första pannan avslöjade stora mängder svartsand. Mängden från en panna var ungefär lika stor som när man vaskar ur materialet från en liten ränna. Det visade att materialet på platsen var rejält koncentrerat.

Till slut, efter att svurit över de stora mängderna svartsand så glimmade det lite i pannan. Ett micro! Eller snarare ett nano....... Otvivelaktigt guld men så smått att det fick gå tillbaka på återväxt. Flera pannor och mer problem med svartsanden. Då kom jag på att jag hade en magnet med mig. Döm om min förvåning då nästan inget försvann med magneten. Svartsanden var inte magnetisk! Normalt försvinner åtminstone 50% i ett nafs gripet av den starka neodymmagneten från en plundrad hårddisk. Jag vet inte vad det var för "fel" på svartsanden, kanske mest hematit och inte magnetit?

Efter ett antal tomma pannor började ryggen knorra. Vaskning med panna är jobbigt. Jag försökte använda min lilla ränna men strömmen på platsen räckte helt enkelt inte till.

En sista panna! Finvaskningen avslöjade två "nano"korn! Första och sista pannan på det intressanta stället innehöll guld!

Ihopplockning av redskap, på med ryggsäcken, sätta igång GPSen där bilens koordinater är inlagda. Som jag misstänkte, dagens promenad nedströms hade gjort att avståndet till bilen var längre än jag önskat. Med öm rygg linkade jag mot bilen i det mer och mer orangefärgade ljuset från den allt lägre stående solen. Mitt minne från den trevliga dagen var -Hit måste jag åka igen och undersöka mer!